Sveriges Grisföretagares replik till artikel i tidningen VI

I oktober 2021 publicerade tidningen VI artikeln ”Saken är inte biff” som innehåll flera felaktigheter och missförstånd om köttkonsumtionen och dess klimatpåverkan. Av den anledningen valde Sveriges Grisföretagare att skriva en replik på artikeln där vi både rättade felaktigheterna och samtidigt passade på att utbilda redaktionen och artikelförfattaren i hur svensk köttproduktion och lantbruket fungerar.

Här nedan kan du läsa vår replik. Tidningen VI valde att publicera en rättning i den kommande tidningen kopplat till faktafelen, men ansåg sig inte kunna publicera repliken i brist på debattutrymme.

Vi följer löpande vad som skrivs om köttproduktion, och framför allt gris, för att både ha kännedom om debatten och aktuella frågor, men också för att kunna agera när felaktigheter uppkommer. Vi har också som ambition att publicera egna debattartiklar inom specifika fokusfrågor.

Replik till ”Saken är INTE biff”

Fly från propagandan – inte från världens mest hållbara kött

I oktobernumret av VI skriver Moa Kärnstrand artikeln Saken är INTE biff. Ett experiment där hon går från att äta kött till en helt veganbaserad kost. Här bjuds läsarna in att följa hennes omställning och samtidigt få ta del av hennes ”kunskap” i ämnet. Det största problemet med artikeln är att den inte är sann. I stället för en kunskapsresa får vi som läsare hänga med Moa Kärnstrand i hennes uppenbart djupt personliga uppgörelse mellan samvete och kunskap. Som svensk lantbrukare blir jag frustrerad. Och som medborgare i demokratin Sverige får jag andnöd och undrar när vi ska förskonas från åsiktsjournalistik. Slippa vara med om att journalister utnyttjar demokratiska forum för sin egen terapi.

Om man på allvar ska prata om en hållbar livsmedelsproduktion, köttets klimatpåverkan och hur vi ska få tillräckligt näringsrik föda, så måste vi ha en helhetsförståelse för hur lantbruket och kretsloppen fungerar.

Moa Kärnstrands påstår att vi svenskar i genomsnitt äter 80 kg kött per år och person. Fakta är att vi äter i snitt 27,4 kg rött kött per år. Långt under Moa Kärnstrands påstående. Livsmedelverket rekommenderar max 500 gram tillagat rött kött per vecka, vilket motsvarar 26 kg per år. För att, som Moa Kärnstrand, räkna om det till hamburgaremått så motsvarar det en 50 grams hamburgare för mycket i veckan. Tyvärr verkar inte Moa Kärnstrand kunna läsa innantill och förstå att slaktad vikt är en sak, och konsumtion en annan. Av den slaktade vikten tas allt tillvara och används på något sätt. Utöver att en stor del blir mat så används ben, senor, fett med mera till exempelvis växtnäring, läkemedel, biogas och hundmat.

Sammanlagt slänger svenska hushåll 37 kg mat per person och år, var femte matkasse hamnar i soporna. Mat som skulle kunna mätta många munnar och samtidigt minska klimatavtrycket. Här kan alla bidra till en minskad klimatbelastning genom bättre planering.

Så kommer vi till metangasen från idisslares rapar och fisar, som i Moa Kärnstrands text lyfts fram som allvarligare än fossil koldioxid. Det är felaktigt. Hade Moa Kärnstrand uppdaterat sig med rätt fakta enligt den senaste IPCC-rapporten, där man påvisade misstaget att blanda ihop olika klimatgasers påverkan, hade hon kunnat ge en sann bild av läget. Den största källan till fossilt metan är i form av naturgas, och inte våra kossor. Det största problemet är fossilt koldioxid som står för 65 procent av de globala utsläppen.

Vi måste även förstå alternativkostnaden för klimatet om vi förändrar vår kost från grunden, där import kanske är mer regel än undantag för att vi ska få den kost vi behöver.

Speciellt när vi vet att 60 procent av den svenska matkonsumtionens klimatpåverkan generas från livsmedel som produceras i utlandet, enligt Naturvårdsverkets PRINCE-rapport.

Nu lite utbildning om det svenska lantbruket, klimatavtryck och kretsloppet, som våra djur är en viktig del av. Moa Kärnstrand skriver att 70 procent av all jordbruksmark globalt används för foder till djur. Här vill jag förtydliga att det inte går att dra all livsmedelsproduktion över en kam. Jag ska förklara hur det fungerar i Sverige och på svenska lantbruk; I Sverige har vi en hel del betesmark, alltså mark som inte kan odlas. Det är mark som endast kan betas och där djuren förädlar gräset till näringsrikt kött. Samtidigt som de skapar biologisk mångfald. Sveriges odlingsförutsättningar på övrig mark är begränsade av en förhållandevis kort odlingssäsong. Det är därför inte konstigt att det på stora delar av Sveriges åkerareal odlas vall med gräs och klöver som fungerar som betesmark och foder åt djuren. I Sverige har vi även ett klimat och jordar som lämpar sig väl för spannmålsodling på framför allt slättbygderna. Spannmål är en av få saker vi är självförsörjande på. Vi måste förstå att länder och geografiska områden har olika förutsättningar för olika typer av odling. Alla som arbetar inom lantbruk vet att det inte går att byta ut djuren för att i stället odla bönor och andra grödor på marken. Det beror bland annat på att man inte bör odla till exempel bönor och ärtor oftare än vart sjunde år på samma fält. Om samma grödor upprepat odlas på samma plats förökas växtsjukdomar och skörden kommer snart utebli.

Vädret styr också mycket av vår verksamhet och det är inte alltid vi kan tröska vid den tidpunkt vi skulle vilja för att få bästa kvalitet. Grödan klarar inte alltid livsmedelsindustrins krav för vidareförädling; Vetet kan ha för lågt falltal för att klara kravet att baka på, kornet fel proteinhalt för att kunna brygga öl på och havren kan få fel färg för att klassas som grynhavre. Då behöver grödan en annan avsättning. Här kommer djuren in, för det här spelar ingen roll för dem. Istället kan de äta foderspannmålet, och istället producera näringsrikt kött av det. De grödor som inte är intressanta som foder innebär också en större ekonomisk risk att odla.

Från djuren får vi också gödsel som är en viktig närings- och mullhöjande biprodukt. Alla jordar och grödor måste gödslas, annars utarmas de. Djuren gör att behovet av konstgödsel minskar, som är en av de största källorna till utsläpp från lantbruket. Av gödseln kan vi även producera biogas till värme och drivmedel, även det inom hållbarhetens tecken.

Sedan har vi det här med näringen. Här är Moa Kärnstrand på något viktigt, som många verkar glömma eller sakna kunskap om när de flyr köttet för att ”rädda klimatet”. En strikt vegansk kost kräver betydligt större kunskap om näringslära och kroppens behov än en blandkost. Bred forskning visar att den största hälsorisken relaterad till våra matvanor är att vi får i oss för lite fibrer, fullkorn, frukt och grönt – inte att vi får i oss alldeles för mycket kött. Ett enkelt sätt att äta både hållbart och hälsosamt är alltså att välja svenskt kött, som är ett av de mest näringstäta livsmedel som finns, och sen se till att varje måltid fylls med säsongens svenska grönsaker, frukter, rotfrukter och bär.

Näringen i den växtbaserade kosten kan också vara svårare för kroppen att ta upp, och man kan behöva kosttillskott för att få i sig tillräckligt med järn, zink, D-vitamin, kalcium och andra mineraler och vitalimer. Framför allt gäller det ungdomar och kvinnor i fertil ålder. Vet du förresten hur stort klimatavtryck kosttillskottet har?

För att runda av. I Sverige, med vårt klimat och på våra breddgrader, blir djuren en förutsättning för växtodlingen. När trycket på världens resurser ökar behöver matproduktionen ske där den är som mest hållbar, och produceras på ett hållbart och resurssmart sätt, och inte som Moa Kärnstrand förespråkar; nämligen att kossan ska leva ett helt liv, och generera klimatavtryck genom sina rapar och fisar, för att sen slaktas och slängas – bara för att hon ska äta ost emellanåt.

Jeanette Elander, grisbonde samt verksam inom Sveriges Grisföretagare och LRF Kött